Nu ganska exakt på klockslaget är det två veckor sen min olycka!!!!!!

Jag kan ju säga det är jag är otroligt glad att jag inte minns någonting utav min luftfärd!!!!
Nu har jag sett platsen där jag stannade bilen för det hade jag dålig koll på och jag har sett hur långt ifrån bilen jag blev hittad i diket.
Detta ger mig lite magont när jag tänker på det!
Allt kunde gått åt helvete, jag kunde mist så mycket -eller rättare sagt mist allt, skadat mig, blivit förlamad och dött.

Nu hade jag änglavakt och det ska alla veta att min käre morfar ville inte träffas än och så lycklig jag är för det fast att jag saknar honom mycket. Jag har alldeles för mycket kvar att leva för<3.
Lycklig för att få fortsätta se mina barn växa upp, umgås med min familj och mina vänner.

Sen har jag ändå lite skuldkänslor för hur bra det gick. Inte ens ett finger har jag brutit. Ställningen på mitt ben får jag kämpa vidare med några veckor till i varje fall och frakturen på bäckenet ska ju läka sig själv. Sen är det yrselen och huvudvärken som kommer och går som de vill men det är ju ingenting jämfört med hur det kunde varit. Jag minns inte mycket från fredagen och lördagen på sjukhuset.... Men sen att jag kunde åka hem redan på onsdagen det var som en dröm när läkaren sa det till mig.

Det jag blev av med har vi fixat nytt.... Nya glasögon stod ju högst upp på listan, en ny vinterjacka eftersom ambulansmännen klippte sönder den gamla, jag har fått en ny klocka på garantin.... Lite småsaker som egentligen inte har någon väsentlig mening i det hela.

Nu linkar jag fram här hemma på mina kryckor och om man undviker att känna smärtan går allt lite lättare.

I förmiddag kommer jag troligen att svimma och kräkas osv för då ska alla stygnen plockas bort.... Och det är fan det värsta jag vet :( usch


Ha en skön fredag allihopa:)
Kramizar i massor till er alla
/Maria