Det får bli ett inlägg till idag.

Dagen började med en väldig känsla av illamående och orolig mage:(

Vinden ven runt husknuten precis som för ett år sen....

Jag jobbade halv åtta till ett och tankarna kunde fokuseras på de boende och inte på olycksdagen.

När jag åkte hem tog jag fram mobilen och såg att det vimla av fina underbara värmande ord från alla <3.

De behövdes idag....
Det har varit stormande känslor hela dagen, tårar har fallit gång på gång.....Men många glada skratt och spratt oxå.

Jag har haft en underbar dag med Conny, mamma och pappa <3, kunde bara blivit bättre om barnen varit hos mig.

Det har blivit en tur till Dollarstore....

Vi har ätit en god middag ihop, pratat om olyckan och hur dagen var för ett år sen...Inte för att jag har den blekaste aning om den dagen ...

Tårarna släppte loss igen när jag såg detta fina inlägg på fb...

Och en stund efter kom nästa...

Ja jag vet inte vad jag ska säga....
Men jag är så oerhört tacksam för att jag fått uppleva denna dagen...
Jag tackar för alla sms, telefonsamtal, kommentar och inlägg på fb osv.

Jag är glad att jag lever och har så fina människor runt mig <3....

Men nu är jag slut för idag....Det har varit så omtumlande med allt idag...

Så nu säger jag godnatt och sov gott alla fina... Jag har haft en underbar 1-års dag.

Ta hand om varandra och var rädda om er. Ta vara på varje dag som livet ger....Men vet aldrig när det tar slut....

Kramar till er alla
Maria

Idag den 2 januari är det 1 år sen min olycka   

Dagen då mitt liv förändrades....

Dagen då mitt liv kunde fått ett abrupt slut !

Men med min fine Conny   som letade upp mig i diket och larmade 112 och troligen min älskade skyddsängel morfar   vid min sida så är jag här idag...

Jag kan ju erkänna att jag ofta tänker på olyckan, hur det gick och hur det kunde gått   

När jag tänker på den så tycker jag först att det var ju inte så farligt egentligen.... blåmärken, skrapsår, stygn på några ställen men inga utslagna tänder eller så. Och envisa jag åkte hem från sjukhuset efter fem dagar eller nått sånt...

(första billden jag tog efter olyckan..tre dar efter ca )

Sen i nästa andetag blir jag så förbannad på mig själv när jag tänker så... Jag hade ju en kraftig hjärnskakning, blödning i huvudet,en lårkaka över hela vänstra låret som ännu inte är borta, fraktur i bäckenet, nån blödning i magen och ett knä där ledbandet fick en ordetlig smäll och det blev ställning på det i sex veckor tror jag det var.... Så visst var jag skadad!

(ställningen på mitt ben)

sen i tredje andetaget kommer nästa tanke... Det kunde ju gått mycket värre, förlamad, rullstol..ja tom död!

Sen kommer nästa tanke .... Gnäll inte det finns många som har det värre!!!

Som ni förstår är det väldigt blandade känslor när tankarna kommer igång.

Men min största fundering är nog ändå... vem fan gjorde detta mot mig?   

Sitter det någon liten jävel som vet att hen gjorde detta? Troligen vet den inte om det....Då hade man väl gett sig till känna när man insett vad som hänt eller..?!?!?!   

Det måste varit en påverkad person på ett eller annat vis...Eller...Kan man veta att man gjort såhär mot en annan människa och ändå leva vidare ett helt vanligt liv? Kan man vara så känslokall?   

Tänker man inte på alla andra inblandade...

Mina barn som kunde blivit utan mamma den morgonen ...mina föräldrar hade mist en dotter...min fine kille hade mist sin nyfunna vän som sen blev mer än en vän... mina syskon hade blivit tre... mina syskonbarn hade mist en moster/faster... mina vänner hade mist en vän ( de som valt att finnas kvar hos mig)....ja listan kan bli lång....  

Jag bara undrar hur denna person mår? Hur tänker man om man vet vad man gjort   

Min önskan är fast att det gått ett år idag... Att personen hade hittats och fått något litet straff... 

Jag kunde ju bara fått ge igen lite av all min smärta  .....jag kunde fått berätta om mina skador och hur detta året har kantats av sjukhusbesök, sjukgymnaster, återbesök, röntgen, blodtryckskontroller, ständig huvudvärk, yrsel mm mm ...

Jag önskar att hen hade hittats så att detta inte kan upprepas igen av hen och någon annan skadas eller mister sitt liv på grund av hen  

Det enda positiva jag kan komma på med olyckan är att jag tänker ännu mer på de jag har i min omgivning (de som vänt mig ryggen försöker jag att inte ta åt mig av), jag försöker göra allt för mina barn med de medel jag har    - de är ju mina hjärtan, jag försöker vara en bra vän som ställer upp och stöttar de som vill ha mig i sina liv  

På den negativa sidan av olyckan finns så mycket mer att säga... Jag är ständigt trött, har oftast ont i huvudet eller någon annanstans - känner mig som en trött 96-åring ofta. Jag har inte haft ork att bjuda hem vänner till mig på ett år - när jag är ledig orkar jag inte det, barnen ser i stort sett alltid en sömnig hängig mamma, det har blivit många sjukdagar på jobbet även efter sjukskrivningen bla pga huvudvärken, yrseln, blodtrycket mm  

Jag försöker vara så självgående det går, vill klara mig, vill vara stark, vill kunna, jag försöker att våga säga ifrån mer och bygga upp mitt självförtroende  

Jag är evigt tacksam för mina föräldrar som funnits vid min sida hela tiden och stöttat och hjälpt mig på alla tänkbara sätt  ,  likaså min fine Conny som alltid finns... Och mina älskade barn Isabelle och Alexander. Sen alla andra vänner och kollegor osv som stöttar och hjälper.... Nämner inga namn för att inte glömma bort någon.

Just nu ser jag fram emot min behandling av atlaskotan där grunden till många av felen i min kropp verkar komma ifrån nu efter olyckan. Om det hjälper så kan jag börja ta hand om mig själv lite.... jag är trött på att alltid vara trött    är inte nöjd med hur det sväller ut här och där för att man inte kunnat träna och knappt fixat en ordenlig promenad ens....   

Jag får väldigt ofta höra att jag är en kämpe, att jag är duktig och stark som klarat detta... Det värmer jättemycket    speciellt när man inte känner så själv.

Det är ju oftast så när jag ska jobba, åka och handla osv..... då klistrar man på smilet...det syns ju inte på utsidan hur resten av kroppen mår. Det är bara mina absolut närmsta som vet hur det varit.

Detta året 2016 kan ju knappast bli sämre än 2015 om man ser på min hälsa...

Jag önskar er alla ett riktigt

GOTT NYTT ÅR

 Idag ska jag fira min andra födelsedag ....ser det lite så...dagen då allt kunde ändrats....dagen då jag fick en andra chans, en andra födelsedag!

 Kramar till er alla

Maria