Såg på filmen The fault in our stars.
Handling:
Hazel Grace diagnosernas med fjärde stadiet av sköldkörtelcancer vid 13 års ålder. Två år senare sker ett medicinsk mirakel och tumörerna krymper, i alla fall tillfälligt. Hazel blir ivägtvingad av sin mamma till kyrkans stödgrupp för unga med cancer och där träffar hon Augustus Waters som också varit sjuk i cancer och fått amputera benet. Intresse uppstår och de två börjar umgås och blir kära.

Filmen var superbra, det blev både leenden och tårar av denna fina filmen.
Gus ville bli något och bli ihågkommen av alla för det efter sin död.

Mina tankar började ju snurra direkt så klart....
Vad hade jag blivit ihågkommen för? Vad hade jag velat bli ihågkommen för? Och vilka hade kommit ihåg mig?
? min personlighet?
? hur jag är mot folk i min omgivning?
? hur jag är på jobbet?/ hur jag är med vännerna ?
? mitt sätt/mitt humör?
? mina scrapade kort?
? för att vara mamma åt mina barn?
? för att vara mina föräldrars dotter?
? för att vara syster åt mina syskon?
? för mina val i livet?
? eller för att jag är jag?

Gud vad många tankar en film kan starta... Speciellt när man inte tänkt i de banorna innan men har ju blivit många nya tankar efter olyckan som ni märkt här i bloggen.

Men en sak är säker...
Jag är den jag är och jag tänker inte ändra på mig... Det finns bara en av mig och jag är glad att jag finns

Nu blir det strax sängen här... Har ni möjlighet så se denna fantastiska film.
Ta hand om varandra <3.
Kram Maria

har blivit några beställningar nu till studenter...

Det var nog veckans och helgens beställningar.

Ha en mysig lördagkväll <3.
Puss