Efter olyckan blev jag tillfrågad om jag ville göra en intervju om det som hänt.
Jag kände då att jag hade så dålig koll själv på vad som hänt så jag tackade nej då.

Efter det har man ju pratat med allt och alla om det man vet, fått reda på hur det låg till osv. Man har bearbetat en hel del men jag är ganska säker på att det kommer fler neråt dippar innan jag kan lägga denna händelse i ryggsäcken.

Nu när utredningen blev nedlagd blev jag tillfrågad igen. Funderade lite men tänkte att det är nog inte fel ... Kanske sitter det nån liten skyldig F-N och ser artikeln..... ( tror ju inte det innerst inne men nån liten förhoppning finns ju alltid).

Så igår på dagen fem månader efter olyckan träffade jag Emma från YA och jag var nervös som tusan innan.

Men det var ju inga problem alls.
Jag var lite rädd att jag skulle bli ledsen, arg mm för att jag tänkte på allt igen men det var helt ok.

När jag kom till jobbet imorse hade min kära kollega Annika slagit upp tidningen... Och där var jag i bild med ett fult smile och konstig blick....
Trodde inte att det skulle bli en så stor artikel, tänkte kanske en liten bild så man inte såg att det var jag haha...

Jag fick ju texten skickad till min mail igår så jag fick läsa och godkänna den.
Den berörde mig själv ganska mycket, lite svårt att ta in när man fick det så här svart på vitt... Och det kom en och annan tår där direkt.
Men jag tyckte att det var så fint skrivet och precis så som vi berättade.

När jag läst artikeln slog jag ihop tidningen och såg att framsidan oxå handlade om MIG! Hjälp....

Efter detta har man ju tänk och funderat ännu mer på hur man känner inför allt.

Funderade på frågan som jag fick sist och var typ... om jag har ändrats och ser på ett annat sätt på saker nu....

Det enda jag kom på just då var att jag är tacksam för att det gick som det gick.
Men nu när jag tänkt mer så upplever jag mig själv som mer levnadsglad och mer positiv till saker, lägger inte så stor vikt och energi på negativa saker, kramas mer med mina nära och även mer givmild med kramarna på jobbet, är ju så glad att kunna möta mina kära boende igen <3.
I övrigt är jag nästan konstant trött, somnar oftare på soffan på kvällarna, ryggen värken en hel del men jag hoppas att få hjälp med det av den nya bokade sjukgymnasten nästa vecka.

När jag tänker på "hen" som lämnade mig kvar i diket känner jag som det stod att det hade varit skönt om den aldrig fick köra bil igen!
Samtidigt blir jag smått förbannad över att jag miste en vecka med mina barn eftersom jag inte klarade av att ta hand om mig själv när jag kom hem så vi fick hoppa över en vecka ihop! Men det går ju inte att hänga upp sig på nu.

Reaktioner på artikeln har jag fått från alla håll idag.
Det har varit kommentarer här på bloggen, meddelande på messenger, kommentarer på fb, fina sms av massa fina människor och telefonsamtal.

Jag blir så rörd och tackar er allihopa för alla fina värmande ord <3.
Ni ska veta att de betyder så mycket för mig.

Ta hand om er allihopa och var rädda om er. Se upp i trafiken för där finns alltför många idioter ute på våra vägar.

Sänder kramar till var och en av er som finns och stöttat mig på ena och andra sättet <3.
Ni är så fina
Maria